ellerhur.blogg.se

Det här måste ju vara den ledsammaste reklamen någonsin. 

Igår ringde jag Elina innan jobbet och sa "du, har du lust att går på utomhusbio i parken ikväll? Det visas nån fransk film klockan tio, så jag hinner dit precis i tid". Hon var på idén, så efter min arbetsdag(kväll) satte jag mig i bilen och körde direkt till stan. Vi kom till parken strax innan tio då de visade kortfilmer från Västerbotten och så satt vi oss på vår filt bland folket som också de satt på filtar i gräset och det var så himla fint. Jag hade med mig en spenatpizza med fetaost från restaurangen för jag hade inte ätit middag, och sen så började filmen som var fransk och lite udda men ganska kul ändå. Den hette Förtrollad i Paris (tror jag i alla fall). 

Vad har det varit med dessa två dagar? Knappt något folk alls på restaurangen. På riktigt. Mellan sex och sju igårkväll syntes inte en själ till och vi i personalen hade ingenting att göra. Nån gång efter sju kom ett par, som gick nån gång där innan åtta, men det var allt. Ikväll kom inte så många mer än gårdagen. Så i brist på saker att göra började vi torka taken. Torka taken. Jisses. 
   Sånthär är ibland det som är lite drygt med att jobba på restaurang. Det är oftast aldrig den där perfekta balansen med gäster utan det är antingen alldeles för mycket folk så man springer omkring som en liten idiot för att hinna ta emot alla beställningar och servera all mat, eller så är det alldeles för lite folk så man inte har något att göra alls utan vänder sig till städning och börjar leta upp varenda litet dammkorn. Min räddning har oftast varit att torka vinkylen som står längst bak i baren. Ni kan inte ana hur många gånger jag torkat den där vinkylen. 

   I alla fall har jag lite funderingar om folk som går på restaurang i allmänhet. Hur de tänker, speciellt med placeringar. För ibland undrar man ju, varför de gör som de gör. Till exempel, när alla bord utom ett i restaurangen är dukade, och gästerna sätter sig vid det odukade bordet. Liksom varför väljer man det? Och om det bara finns ett långbord för åtta personer i hela restaurangen, varför måste ett sällskap på två personer sätta sig just där, då det finns gott om lediga två- och fyraplatsbord? Jag förstår inte vad som är grejen med det. Men det kan ju förstås bara vara jag som missat något. 

 

Det känns som att gårdagen aldrig hänt för jag gjorde ingenting vettigt, utan det känns mer som att det är torsdag idag och att jag bara fått en massa Doctor Who i huvudet. Anledningen är att jag och HannaK igår bestämde oss för att ha ett Doctor Who-maraton för att jag inte kommit längre än säsong 5 och för att jag ensam ser på serier så himla segt. Så vi betade oss igenom hela säsong 6 medans vi åt belgiska våfflor, chicken nuggets, mango och en massa kakor. Så nu har jag bara säsong 7 kvar som jag förhoppningsvis kommer hinna se innan vi flyttar till London så jag slipper spoilers när jag kommer dit. 

Igår träffade jag tjejerna från klassen igen efter x antal veckor och det var superkul att höra hur alla haft det och när de sticker till universiteten osv osv. Ibland kan jag nästan också känna att jag vill till universitetet nu till hösten när alla snackar om när de flyttar till Göteborg och Uppsala och Luleå och allt för att studera, och jag tänker att de säkert kommer ha hur kul som helst med att lära känna en ny stad och träffa nytt folk och uppleva nya saker och allt sånt. Men det är vid sådana tillfällen jag ruskar till mig själv och tänker "du ska ju förfanken flytta till London!".

   I alla fall sågs vi på Vezzo för att äta middag, jag valde en pizza med tomater, spenat, basilika och mozarella och den var asgod. 

 

Lyssnar samtidigt på denna.

Igår var jag på picknick med Hanna, och det var typ den bästa picknicken jag varit på någonsin. Vi var vid mynningen av ett vattendrag med en massa stenar och vi hoppade på dem allihopa som när man var barn och tog oss på så sätt uppåt; från stranden och mot skogen och vattendraget, och det var så himla fint och det bildades små små vattenfall överallt och jag mådde så galet bra över att se allt det där fina. Till och med min cykeltur dit var hur härlig som helst, jag trodde inte att Umeå var så fint. Jag cyklade längs älven, genom mysiga skogar, över åkrar och förbi en lantgård med små lekande kattungar. Vi testade såklart att gå i vattnet som var strömt men inte så värst kallt, och så satt vi oss på ett litet klippblock och dinglade med benen och åt banankaka med choklad och hallongrottor och vindruvor och cashewnötter. 

Banankakan jag bakade igår natt då jag hade tråkigt.

Och mina fötter. 

 

Hej. 

Emelie här. En 18årig brud från norrland med stora planer för livet. Eller planer och planer - snarare förväntningar, då jag knappt har några planer alls just nu utan endast en enkelbiljett med målet London. Det är lite svårt att ha planer inför det eftersom nästan allt som ska fixas måste fixas där. Så jag får ta det som det kommer, liksom.

 

Min favoritfärg är blå. Jag är kär i surdegsbröd och choklad och dagdrömmer konstant om allt. Jag jobbar för stunden som servitris på en restaurang i ett litet samhälle utanför Umeå. Jag tror att jag hittils spillt ut 5 flaskor med läsk på golvet där. Som tur är har chefen aldrig varit på plats just då.

   Jag tycker om att träffa folk då jag pratar väldigt mycket. Håkan Hellström, Johnny Flynn och The Smiths är nog mina topp tre inom musiken, men jag lyssnar även på en hel del artister som annat folk aldrig verkar hört talas om. Picknick i parken äger, äta middagar på uteserveringar sena sommarkvällar är det mysigaste och att åka pulka i pulkabackar är livsfarligt men sjukt skoj. Mina motton är att man måste dö några gånger innan man kan leva och att allting blir bra till slut. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Förhoppningsvis får jag någon idé när jag är i London. Om inte, får jag hitta på något annat att göra ett tag. Det löser sig. 

 

(Foto av min goda vän Rebecca)